Smirres

Jag kan ju börja med att säga att jag nu officiellt hatar min blogg. Jag kan inte lägga upp saker längre så mina sista tre inlägg har bara försvunnit någonstans i internetrymden...känns ju kul...
Så skyll på blogg.se å inte på mig för att ni inte får veta något om mig just nu.

Sen tänkte jag bara berätta lite om hur jag har det just nu.
Hur glad jag borde vara för mitt nya jobb å min härligt underbara kollega E. Hur ledsen å besviken jag faktiskt är på de högre "makterna" på kontoret...
Människor som inte tar någon hänsyn till de viktigaste de har, sina medarbetare. De personer som står i butiken långa dagar å sliter för att få butiken att gå bra, för att gå runt. Uppmuntra dem, hjälp dom, gör allt för att få situationen att fungera...Kasta inte skit på oss. Nonchalera oss inte utan bry er och lyssna på våra förslag, som för övrigt ALLTID är bättre.
Hur kan man som arbetsgivare säga:

- Men ni har ju inga barn eller familjer att tänka på så ni kan ju lika gärna jobba sex dagar i veckan, det spelar ju ingen roll!

Det där är tyvärr ett exakt citat...Å de knäckte mig något. Jag blev plötsligt en liten flicka igen, en som kände sig jävligt liten och obetydlig. Så jävla arg men framför allt så jävla jävla ledsen.

Men nu får det bli ändring på saker och ting. Lyssna på oss eller så slutar vi båda två. Vad ska ni göra då? Hur ska ni klara er då? Vem har ni då? Ingen. Förutom er själva å era dumma jävla idéer.